Nu sitter jag här, 13/6-2013. Det regnar och jag gick ut grundskolan igår. 10 år på järnafriskola, mer än halva mitt liv har jag spenderat i den gula byggnaden men grusskolgård tillsammans med 25 glada själar.

Jag började där för att Karin skulle gå där, minns första dagen då pappa inte fick åka till jobbet, jag vågade inte vara själv. När man ser de små springa runt på skolgården försöker man se tillbaka, undrar alltid om jag verkligen hade sådär små fötter eller om samhällets pluttisar har liten kroppsbyggnad.

 

Vi började som en vanlig klass, man hade sina kompisar. Vi gick över till att va alla, det skapades grupperingar som ändrades hela tiden under tiden alla hittade sig själva, men vi slutade som syskon, det var nog därför vi klarade av att separera så bra, alla var trötta på alla.. Men det känns fortfarande som jag ska tillbaka dit i höst, ha mitt skåp bredvid Jakobs som vanligt. Jag ska fortfarande skydda Karin mot Jesper, som vanligt. Som om jag ska gömma mig på engelskan för att slippa prata, som vanligt.  Känns som att allt detta med gymnasium var lek, det är nog bara så för att jag aldrig trodde denna dag skulle komma! Jag trodde ärligt jag skulle hinna dö innan jag skulle sluta nian, det var ju så lång tid.

 

Musikalen som alla stora nior gjort innan har vi redan avklarat, klasströjorna som de får och går runt med som det står nåt på, den har jag också. Den veckan då skolan är tom för att niorna är på klassresa är också förbi. Nationella proven som 9orna gör i matsalen så man inte kan gå in och hämta vatten är också avklarade, fast i år var det jag som gjorde dem med en godispåse bredvid. I år var det vi som mötte lärarna i fotboll istället för att gå hem lite tidigare för att det är långtråkigt. Luciatåget man alltid kollat på som niorna och förskoleklassen står för har också varit, då tillochmed min klass bröt mot traditionen genom att byta ut lucian till en kille när lärarna tittade bort.

 

För några år sen trodde jag att jag skulle få många MVG, det var ju fel..... Jag trodde heller inte att jag skulle få världens bästa lärare sista året som räddade mig från att strejka pga skoltrött. Jag trodde inte vi skulle tappa kontakten heller men det är några jag aldrig kommer se igen typ.

 

Min vardag bryts här.

 

så nu sitter jag här, olycklig i själen med vetskapen att min frånvaro i gymnasiet kommer vara extrem med tanke på att jag nu helt plötsligt ska passa tågtider..

 

Så många kvällar jag suttit uppe och gråtit mig igenom läxor, så många eftermiddagar jag somnat med boken i ansiktet, så många dagar jag vaknat och ångrar att jag inte pluggade dagen innan, så många engelska glosförhör jag sneglat på grannen.. Så är jag nöjd och glad för mina betyg. För att vara mig och att jag hunnit med allt som ska in i min vardag alla år så är det bra.

 

Nu kan jag inte säga att jag har världens bästa klass, för vi finns inte mer.

föralltid&förevigt